Bra och dålig musik. Alla har en åsikt, alla har sina favoritband, sina genrer de vurmar lite extra för. Men vad är det egentligen som utmärker bra musik, kontra dålig? Är det ens möjligt att, på ett vetenskapligt sätt, utkristallisera musikens minsta beståndsdelar och syna dem under lupp. Vad visar sig i mikroskopet? Skönheten eller oljudet.
Det som föranledde detta blogginlägg var en diskussion jag hamnade i mer eller mindre självmant under några tråkiga minuter av en kvartsfinal (Ni har väl inte glömt Fotbolls-VM?) för några veckor sedan. Förmodligen var det väl TV4-studions tafatta analyser och färglösa programledare som banade vägen för detta. Vi hade druckit några öl och så börjar jag och Adde helt plötsligt komma in på musikens vara och ickevara, efter en pockande spotifyplaylists avlägsna melodier. Sen följde en knapp halvtimmes diskussion med mer eller mindre sluddrande och stapplande prat, där våra hjärnceller jobbade febrilt för att finna argumenten beslöjade av berusningens besvär. Det hela tedde sig nog ganska roligt för de andra i rummet.
Nåväl, till saken igen. Musik är en viktig del av mitt liv, och jag tillhör storkonsumenterna av denna kulturform. Det har jag dock inte alltid gjort. Det har funnits perioder i livet då tonerna spelat mindre roll. Då intresset helt enkelt inte funnits där. Innan jag kan resonera om bra och dålig musik, vilka kriterier man kan utgå ifrån (om det ens finns några) så tänkte jag, främst för min egen skull, göra en analys av min musikaliska resa hittills.
0-7 år - Evert Taube i pappas toyota folkvagnsbuss. Solbeklädda ängar, betande kreatur och små spinkiga föl svischandes förbi igenom baksätets vindruta samtidigt som Evert sjöng om Fritiof Anderssons romantiska erövringar och bravader i Sydamerika ackompanjerad av någon lekfull flöjtmelodi som jag kontemplerade. Verkligen härliga barndomsminnen från resor genom Sverige med pappa. Även mammas soulplattor fick mig att svänga de lurviga. Marvin Gaye, Rod Stewart och Curtis Mayfield som jag för övrigt hade med mig på mitt första disco, enligt mammas målande återberättande.
7-11 - Köpte min första skiva när jag var, vadå? nio? Det var i alla fall Electric Banana Bands storsäljare, Electric Banana Tajm (fantastisk titel) som var värd min surt förvärvade veckopeng (det var ganska lätt att få veckopengen, om jag ska vara ärlig). Kan inte direkt påstå att det kan kallas finkultur, men må väl ingå i ett framtida kulturarv, förmodligen med underrubriken trallvänlig substantivpop - för barn. Det var magiskt att lyssna på alla roliga ord som man aldrig hört förut, "banankontakt av tredje graden" och "maja min bitska lilla piraya". För att inte tala om alla exotiska frukter man lärde sig i den självklara hitlåten "Tropical Fruits".
En ständig följeslagare i denna sorglösa tid var även eurodisco. E-type hade någonting, tyckte jag då, undrar om det var det faktum att han sjöng i en ton hela tiden. Det var lätt att hänga med. En annan röd tråd i eurodiscons framgångssaga på 90-talet var det faktum att nästan alla artister hade en cool kille som rappade om något coolt (?) ackompanjerad av en tjej som lät som att hon var väldigt snygg. Jag tror det kan ha varit hennes enda uppgift, att få unga ytliga pojkar som mig begeistrade av dessa lockande stämmor. Genusflaggan viftas hej vilt. Sen var ju refrängerna så klockrena (Mr. Vain någon?), iallafall innan vuxenvärldens term kliché entrade scenen. Jag skulle även kunna gå in på mina eskapader med Dr. Bombay, men för allas trevnad låter jag bli.
12-16 - När jag lärde mig genom livets bryska uppvaknande att fruktlåtar och apdräkter inte var coola längre (de mest ivriga motståndarna menade att de aldrig varit det heller), så var det faktiskt helt okej. Det fanns värre saker att lämna bakom sig, och barndomens plötsliga och hänsynslösa övergång till tonåren är ett ämne som förtjänar sin egen bok. Hursomhelst så försvann smurfhits, E-type och bananerna från spellistan. Istället lyssnade man på radio, på coola radiostationer som Power Hit Radio och NRJ - Hit Music Only!
Jävlar i lådan! Här kom ett sound som slog mig med häpnad. Nej, inte direkt. Det var svårt att som ung 12-åring verkligen ta in musiken i hjärtat. Sunt tecken med tanke på musikkällan. Nej, i radions neonskyltsvärld bland konsumptionsanpassade hitlåtar kände jag mig aldrig hemma. Undantaget var när jag snappade upp Bomfunk MCs skiva In Stereo och Run DMC's It's Like That / Tricky. Över en dag förvandlades jag från lillgammal proper kille i polotröja från dressman till en B-boy. B-boys dansade breakdance, och jag var inget undantag. Jag kunde kanske tre, på sin höjd fyra, olika moves. Jag hade en killer down rockin', som för övrigt ända fram till min 21-årsdag ivrigt visades upp under intoxikation. I vissa kretsar är jag känd som "breakar-Jolly", då jag högst arbiträrt ibland brister ut i en extatisk breakdancesession.
Breakdancefasen renderade mig en släng tinnitus (mycket mild) och min första flickvän. Vi var ihop i två veckor. Camilla (hoppas hon inte läser detta) gjorde slut ungefär samma tidpunkt som jag fattade att vi var ihop. Min coola yta var en tunn fasad och inget som kunde bära detta förhållande långväga, men mycket roligt i efterhand.
När högstadiet slog upp portarna var det fortfarande med likgiltighet som jag lyssnade på musik. Listettorna avlöste varandra, med sällsynt manipulerande och hjärntvättande kraft. Man nynnade med i dessa låtar och lärde sig för första gången innebörden av fenomenet sönderspelad. Men i övrigt så var det inte mycket att ta med sig, förutom nostalgi, vilket kan vara nog så kul. Men jag behöver inte bygga mitt liv på nostalgi, vilket man nästan kan tro att vissa klubbar gör när man skummar igenom dess musikutbud, inte minst i Lund.
I slutet på högstadiet, när man började se ett uns av vad man kan kalla en fritt tänkande individ i mig, så startade mitt livs första musikaliska passion. Låt oss bunta ihop allt och benämna det som hårdrock. I de skrikande gitarrerna fann jag lite undanflykt, ifrån den coola världen, där jag med eller utan vilja inte riktigt passade in.
Jag och min vän Marcus snappade upp Metallica från etern och sen var vi totalt sålda. Vi skulle starta ett rockband och erövra världen. Jag köpte tre (!) gitarrer inom loppet av ett halvår efter jag tog mitt första barréackord. Behöver jag påtala att jag är väldigt passionerad när jag väl får upp intresset för något? Hela sommarjobbslönen gick åt till att köpa en vinröd Gibson Les Paul Custom från 1980, med guldpläterade mickar, och med den så lärde jag mig spela solon i pentaskalans lycksaliga simplicitet. Metallica och de andra lite tyngre E-mollsbaserade riffen förkastades senare, då jag tyckte de var för livlösa och tråkiga. Heavy Metal var lite för mycket av en revolt och ett fuck you till samhället för mig, då jag inte alls var särskilt förbannad egentligen.
Slash ifrån Guns N' Roses livade upp sinnet med sina galna smutsiga solon, som improviserades fram på ren känsla (detta odefinierbara fenomen). Det var något att se upp till. Solon från November Rain, Don't Cry, Sweet Child O' Mine osv lärde jag mig tillslut, och ett tag spenderade jag säkert 6 timmar om dagen inlåst på mitt rum med gitarrerna. Jag lät även håret växa till en blond vågafro, och skaffade de obligatoriska rockattributen skinnjackan, pilotbrillorna och cowboybootsen (funny 'cause it's true). De sistnämnda står och samlar damm, i väntan på att modet återigen ska svänga.
Vid den här tiden, mid-gymnasiet, åt och drack samt andades jag rockmusik. Det var allt jag tänkte på. Mina bandmedlemmar och vänner var kanske aningen mer realistiska och inte fullt lika drömmande, så tillslut var jag, med mina påfrestande ambitioner, nog tvungen att tas ner på jorden. Det hände ganska abrupt, när i stort sett alla jag tidigare umgåtts med och spelat musik med vände ryggen till mig. Bandet upplöstes och jag blev faktiskt ganska ledsen en tid, då jag inte bara förlorade ett band utan även vänner jag, trots min hybris, trodde bättre om.
Desillusionerad och smått tonårsdeprimerad hängde jag upp gitarrerna på väggarna, och packade ner några i hardcasen. Jag lyssnade fortfarande på någon rocklåt då och då, men viljan att utvecklas musikaliskt och finna ny inspirerande musik gick förlorad i fallet.
Istället för att spela gitarr började jag, patetiskt nog, spela world of warcraft. Något av ett nerköp kan man med fördel argumentera, men det var faktiskt plåster på såren, då jag var sårad och kände mig ganska ensam efter att mina expolare startade nya band och projekt, utan mig. Tyvärr gick WoW till överdrift, som vanligt när jag fick upp intresset för något, och ledde till ändlöst tröttsamma och meningslösa gräl med morsan.
Musiken låg latent ett bra tag efter rocktiden. Jag lyssnade på samma uttjatade playlists med dessa trötta 80-talsrockarna och ville egentligen skrika och slita mitt svartfärgade hår vid några tillfällen då allt kändes totalt passé och blasé. Men jag gjorde ingenting åt det. Istället träffade jag min första (riktiga) flickvän, med vilken jag inte hade särskilt mycket musikaliskt att utbyta (antiklimaxflaggan viftas febrilt). Ytterligare en period av likgiltighet och färglöshet gällande musiken materialiserade sig. Den höll på i nästan tre år.
När jag hade sökt in och blivit antagen till läkarprogrammet i Lund, och tagit mig igenom, levande och med levern i behåll, diverse nollningar och studiesociala (a.k.a samla studenter och supa) aktiviter så inföll för första gången på länge en ganska normal vardag. Jag hade inga åtaganden, förutom de sporadiska tredagarskröken och plugget, vilket var ett skämt första året, så äntligen fanns det tid för att känna efter med öronen igen. Det var ofantligt tyst i mitt rum. Eller så ljöd en pinsam spotifyplaylist med Rap Das Armas och I Know You Want Me. Jag ville komma igång och lyssna på musik igen, aktivt. Hänga med i scenen, snappa upp bra artister, komma bort ifrån radioskvalet. Men att gå tillbaka till klassiska gubbrocken och sleezerocken igen, var både socialt och intellektuellt självmord vid det här laget. Ge mig ner i indieträsket, med lika många subgenrer som band, var jag heller inte intresserad av. Jag fick tänka efter lite, vad var jag sugen på?
Nationerna i Lund var i princip den enda inspirationen jag hade att välja från, så det gällde verkligen att skilja agnarna från vetet (ordspråkspoäng). Jag kände att dansmusiken hade gjort mest avtryck i mig, särskilt de fåtalet house- och technoklubbar (Smålands med deras gröna lasrar förevigt i mitt hjärta) som levererade någon slags fyrtaktsbas, dock helt utan Lady Gagas ack så tankfulla och deeply moving vocals. Jag vände mig till Tove, en vän och numera flickvän (vars inspiration till mig förtjänar sitt eget blogginlägg), Elin, Hanna och Martin. Kul folk som jag inte umgåtts med så himla mycket innan. De var kunniga och tipsade om bra DJs och fyllde upp min bärbara hårdisk med galet många album från nästan lika många artister, med konstiga namn och konstigt ljud. Övergången från a rap papapapa till nichad hipstertronica var lite tvär, och det tog några inlyssningar innan jag hittade takten och fattade grejen, men när det hindret (som man alltid möter vid främmande fenomen) var förbi så var jag och musiken självgående igen.
Den sommaren var legendarisk, och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag åkte på fem (eller var det sex?) festivaler och var väl full mest hela tiden. Roskilde med alla sköna norrmän och det underbart gassande vädret. Euforin när jag och Tove stod på något elskåp mitt i Orange publikhav dansandes och balanshållandes till tonerna av Trentemöller. Hultsfred var inte lika great, men ändå mycket trevligt, särskilt allt cockblockande mot Elin. Helgen efter det åkte vi på Melt i Tyskland och förvånades av tyskarnas perfektion gällande bandbokningar och stålmonster. Snusstock och Way out west samt som grädde på moset en resa till New York, och mötet med Johan och hans elyseiska saxofonjazzande. Sommaren var helt enkelt en språngbräda för min och musikens omgifte.
Numera har jag börjat DJa och försöker hålla mig hyfsat ajour med dansmusikscenen, samtidigt som jag utforskar genrer jag tidigare aldrig vandrat i, mestadels electronica offsprings, men även med någon fot trevande i allt annat, gärna obskyrt och med ljud som egentligen inte borde gå att producera. Med denna bakgrunden, och några mer eller mindre pinsamma vunna självinsikter under tiden jag tagit itu med mitt musikaliska förflutna, så har jag tänkt att börja tipsa om lite musik, då och då, utan något definierat intervall. Håll utkik på bloggen om du känner träsmak när du öppnar spotify och i brist på annat låter deras topp 100 vara ditt livs soundtrack.
